social fobi

Hej!

Varning för långt inlägg!

Jag har varit inlåst så länge att jag tillsist kände mig som friast när jag inte fick komma ut. Så kan man sammanfatta min sociala fobi som jag lidit av under några år. 

Det här är första gången jag skriver om det och jag vet att minst en av mina läsare kommer att känna igen sig i min text. Sen vet jag också att minst en av mina läsare måste googla social fobi för man aldrig har hört talas om det förut. Men jag hoppas att det är till hjälp för någon, att känna att man inte är ensam.

Min sociala fobi började när jag var 18 år och flyttade till värmland. Till ett litet samhälle där jag inte kände någon och bara besökt en gång förut. Jag hade precis gått ut gymnasiet (teaterlinjen) och hade bestämt mig för att plugga vidare på folkhögskola, hade hört så mycket bra om det så jag var inte ett dugg orolig innan. 

Flyttade in i ett rum på internatet, med delat kök/allrum, toa och dusch ute i korridoren. Hejade lite osäkert och försiktigt på mina nya rumsgrannar, jag kände ju inte någon. Började i min nya klass och upptäcker ganska snart att jag inte klickar med n å g o n. Sitter ensam de första dagarna i matsalen och på rasterna. Känner mig för första gången i livet riktigt, riktigt utstött. Jag går på lektionerna och märker att nej, det här var ingenting för mig. Kunskapsnivån påminde om den jag själv hade när jag gick mellanstadiet och i klassen finns ett par tre stycken med psykiska problem som gör att jag inte bara känner mig otrygg utan också riktigt malplacerad. Jag hade slutbetyg från gymnasiet, medan jag gick i "mellanstadiet" på folkhögskola, va fan gjorde jag där? 

Internatrummet. Ser ganska mysigt ut va? No psycho-feelings alls.


Veckorna gick och plugget var inte givande, jag hade hittat nån att umgås med som var enda anledningen till att jag gick ut överhuvudtaget, men jag började dra mig undan mer och mer. Jag slutade gå på lektionerna och jag vred på dygnet. Stod vid min rumsdörr och lyssnade för att höra om någon rörde sig i korridoren innan jag skulle gå ut, vill inte möta någon. Köket gick inte att använda efter bara någon vecka för ingen tog hand om sin disk, så istället för att laga mat såg jag film & käkade popcorn nätterna igenom och tappade nästan 30 kg på 3 månader utan att ens märka något. 

 


 
 
 
 
"Att inte möta någon" blir mitt signum och jag isolerar mig i 3 månader på mitt rum innan jag flyttar "hem" till mitt barndomshem igen. 

Jag kände mig helt tom. Hade ingen aning om vem jag var längre. Det var fruktansvärt jobbigt. Och jag vågade inte gå ut bland folk när jag var hemma i mitt gamla hemställe heller, där alla känner alla. Skulle jag handla mat så drog jag ut på det så långt som möjligt, tills det verkligen verkligen verkligen var nödvändigt. Kunde gå flera veckor mellan handlingarna medan jag satt hemma hungrig, men livrädd för att gå utanför dörren. När jag väl bestämt mig att nu, NU, går jag och handlar, så kunde jag stå öga mot öga mot dörren och få hjärtklappning och panik i timmar och när jag då ångrat mig, så gick paniken över. Men sen fick jag ångest för att jag inte gick. Handlade antingen tidigt som fan på morgonen eller 5 minuter innan det stängde, allt för att träffa så lite folk som möjligt.

Det slog mig faktiskt att "vad konstigt att jag inte vågar gå ut? vad är det för fel på mig?", men att söka någon typ av hjälp när man har social fobi, finns inte. Jag vågade inte svara i telefonen när det ringde, så hur skulle jag kunna lyfta luren, ringa en läkare och fråga efter hjälp?

Min vändning kom en natt när jag satt och chattade med någon random människa som berättade att den led av social fobi. "Vad fan är det" tänkte jag och googlade. Allt stämde in. 

Sakta men säkert började jag ta mig ur djupet av min fobi. Jag började "självbehandla" mig själv med att tvinga mig själv ut. Jag hade hjärtklappning, en puls på 170 och det flimrade i ögonen på mig varje gång jag öppnade ytterdörren, men jag tvingade mig själv. Jag började med det jag tyckte var jobbigast; att handla oftare. Sen att handla under dagen, när det fanns folk. Sen att ringa. Baby steps.

1 år tog det för mig att gå från att inte ens våga närma mig ytterdörren till att kunna gå och handla, hälsa på folk och ringa. Det tog mig ytterligare 3 år innan jag kände igen mitt gamla jag, att jag kunde känna igen mig själv.

Idag har jag inga problem med att hälsa på människor, ringa ett telefonsamtal eller hålla föredrag framför folk. Har inga problem med att gå till affären och handla. Men, det ligger fortfarande kvar i bakhuvudet varje gång jag är på väg ut att jag borde stanna hemma istället men numera kan jag hantera det. Jag går ut. Jag är fri

Men inget ont som inte har något gott med sig. Tack vare min sociala fobi och vakna nätter så har jag
1. Lärt mig photoshop.
2. Lärt mig spela gitarr.
3. Lärt mig bygga en hemmastudio.
4. Tagit en zillion posebilder på mig själv så det finns att blicka tillbaka på nu! Pubes 2007, on my way back:

 

Med kärlek!♥ / Pubes.



Kommentarer
Postat av: Paulina

Tack å tack å tack! Det är en enorm lättnad att veta att man inte är ensam i det här. Jag som trott jag varit psykiskt sjuk i flera är och bergsäker på att jag haft någon typ av störning eller nått annat för alla andra älskad ju att träffa människor ..... TACK! <3

Svar: <3
susanne

2014-03-21 @ 22:04:22
Postat av: Andrea

Tack för att du berättar! Starkt av dig!

Svar: Tack! :)
susanne

2014-03-22 @ 10:00:08
Postat av: Ella

Vad fint att du berättar, jag tror absolut det är nyttigt för andra att höra att de inte är ensamma om sånna här saker. Bra jobbat, och starkt av dig att komma tillbaka! <3

Svar: <3
susanne

2014-03-22 @ 11:08:28
Postat av: Sanna :D

Kul att det blivit bättre och att du även kan se ljusningar som att du lärt sig saker!! Otroligt bra inlägg, bra att du skriver om det! Andra som är i samma sits kommer säkert finna mod att hjälpa sig själva :-)
Starkt jobbat!

Svar: Tack så mycket! Det värmer att höra! :)
susanne

2014-03-23 @ 11:56:37
URL: http://mooseplaza.blogg.se
Postat av: Kattis

Här är en till som vet. Jag är inte helt ok ännu, men idag klarar jag för det mesta av att hantera livet som det är med telefonsamtal, mathandling, skola och grannar i tvättstugan. Man får hitta sätt att överleva. Jag vet att jag behöver vila efter sociala situationer. Umgås sällan med någon efter skolan och behöver åtminstone en helg i månaden åt att bara vara själv. Isolerar mig själv då och då för att inte bli isolerad av min sociala ångest.. en del kanske skulle se det som ett sjukhetstecken. För mig är det friskt. Att veta vars mina gränser går och respektera dom. Får jag inte vila från folk så kraschar jag, och efter en krasch kan det ta evigheter innan jag repar mig. Erfarenhet och medvetenhet kring det egna psyket.. mhh.

Och jag tycker också det är bra du skriver om det. För andras skull, och säkert för din egen skull också. Som ett sätt att bearbeta det du gått igenom och till viss del fortfarande går igenom.

Svar: jag förstår dig! folkfria helger är underbara och ett måste! :) men så tror jag det är för andra också, fast få vågar säga nej för att inte verka konstig. (!) men va härligt att du också hittat vägar för att kunna klara vardagen, tänk va stort det är att kunna hejja på grannen och titta hen i ögonen, något som är vardagsmat för andra! det är fan bra jobbat! :) KRAM! <3
susanne

2014-03-23 @ 19:09:52
Postat av: Malin

Vad starkt av dig att berätta. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att du gått igenom något sådant.
Och själv ta sig ur något sådant. Nä, fy. RESPEKT GirrL!!

Love/ Malla

Svar: Tack! ")
susanne

2014-03-23 @ 20:55:05
URL: http://mallaballa.blogg.se
Postat av: kikki

Härligt att du mår bättre nu Susanne och att du tagit dig ur den svåra perioden!

Svar: Tack! :)
susanne

2014-03-24 @ 17:35:36
Postat av: Frida

Jag håller med alla föregående talare! Du är en awesome bloooogger Pubes.

Svar: Why thank you so mycket! :)
susanne

2014-03-24 @ 18:43:53
Postat av: A

Det var modigt och starkt skrivet.
Du skriver ju oftast lätt och roligt, så man får ju en skev uppfattning eller typ, man glömmer att alla människor har sina grejer att kämpa med.

Jag känner också igen mig i det du skrivit men jag har "kommit över" det nu.

Tack för att du delade med dig!

Svar: jag kan tänka mig det, jag skriver ju sällan om något jobbigt/tungt så det är nog lätt att få en annan bild av mig än hur jag har det i verkligheten :) meeen det är ju å andra sidan min tanke också, alla har ju alltid nått som de dras med, då ska de kunna gå in här och bara känna glädje :) Va skönt att du också "kommit över" det! Och tack för din kommentar, den värmde! :)
susanne

2014-03-25 @ 11:46:44
URL: http://ivfresantillettbarn.wordpress.com





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback