Är det sant att du.. är kungen och drottningens största fan?

Hej!


Well. Vi är lite.. oense just nu. så att säga. Kan ha med bilden jag la upp i bloggen för massa år sedan att göra, kanske inte. Jag säger inget mer än så.

 



Är det sant att du.. brukar skryta om hur underbar du är när du träffar nya människor?

Hej!


Nej det är inte sant. Sånt brukar folk märka ganska snabbt så jag behöver aldrig skryta. Men jo, det händer att andra blir avundsjuka på hur awesome jag är. Det händer. Mest brukar de falla för min ödmjukhet.

 



är det sant att du.. gillar hungerspelen?

Hej!


Bitch please. Typ sämsta jag sett. och nej, jag har inte läst boken. VågaVägraBöcker är lite av mitt motto. 

 



Är det sant att du..gillar att peta dig i näsan och sen skjuta snorkråkor på folk?

Hej!


Ja. Eller, folk och folk, det är mest Markus som är utsatt. Men ja, det händer med jämna mellanrum. 


 



Är det sant att du.. har hjulat hela vägen till jobbet?

Hej!


Nej. Faktum är att jag inte kan hjula överhuvudtaget. Försökte lära mig en gång i tiden, men utvecklade aldrig motoriken för't! Hade velat kunna dock. Då hade nog hjulning varit min främsta framtagningsmedel. Fan va häftigt! 

 



är det sant att du.. kan kasta lasso?

Hej!


Kan och kan.. Men jag har testat att kasta lasso med en riktig same! Kristina hade anlitat min pappa för något hemmabygge (pappa är snickare) och sedan kom han hem och berättade om Kristina och hennes renar. Jag var max 5 år och blev eld & lågor. Va häftigt att kunna fånga renar med ett lasso!

Jag stod hemma på gräsmattan och övade med mitt hopprep. Gick inge vidare. Så pappa frågade om inte Kristina kunde komma och hälsa på mig och lära mig. En dag så dyker hon upp med ett riktigt lasso och ett stort renhorn. Hon lär mig hur man gör och jag kastar och kastar, men någon karriär inom det hade jag verkligen inte. Men jag fick behålla lassot och fick ett minne för livet! 

 



är det sant att du.. tror på spöken?

Hej!


Tror jag på spöken? Ja. Inte spöket laban-spöken, men jo jag tror på att det finns nån typ av "mellanvärld" där di döe lever. De som inte gått vidare.

Däremot har jag ALDRIG trott på dom som sagt att dom hört typ fotsteg, skratt, ord osv. tills jag upplevde det själv. jag höll på att skita ned mig. 

Det var på en fd. arbetsplats då vi ofta hörde ett barn som grät. Inte så konstigt eller ovanligt på en förskola. Varje gång försökte vi hitta åt det barnet som grät men hittade det inte. "måste komma från andra avdelningen eller utomhus", sa vi. 

Tills en dag. När inga barn var där. och vi hör barngråt innifrån huset. Vi letar och letar, men inget barn finns. Ingen fanns utomhus eller runtomkring. men ljudet fortsatte. 

Jag kallade barnet för vår "spökbebis" och sa alltid "gonatt spökbebis!" när jag stängde för dagen, eller "trevlig helg spökbebis, nu ses vi inte på några dagar" när jag stängde för helgen. Det är säkert nån i närheten som förlorat sitt barn som sökt sig till oss för att få vara med andra barn om dagarna. 

 





är det sant att du.. åt ett ålhuvud en gång?

Hej!


På riktigt. Den här frågan måste ha etsat sig i mitt innersta. Jag har nämnligen DRÖMT om ålar inatt. Skitwierd. 

Men till saken. Nej jag har inte ätit ett ålhuvud, däremot har jag ätit ål. Rökt ål. Det var sjukt gott. Men när man vet att ålar äter allt skit som finns så tog det emot ganska mycket när jag väl åt, men ja, det var gott. Sjukt gott. And i dont regret it. 


ålarna snoken & kroken
 



RSS 2.0